Stanna upp

Huvudet dunkar, värmen stiger inombords och jag känner hur musklerna spänns från nedre ryggen till nacken. Solen lyser ut över Vasa stad och jag promenerar till parken näratill, där barnen brukar leka. I dag är det lugnt. Några få personer syns till, men mest är det bara tomt.

Nej, detta är inte en historia om något häpnadsväckande, skräckinjagande, sorgligt eller extremt roligt. Det är knappt en historia om vädret - om ens en historia. Ibland är det bäst att bara ha tråkigt.

Jag går en bit runt parken och söker efter en bänk att sätta mig ner på. Det finns så många ställen att välja på. Sol ska jag i alla fall ha. Jag låter benen vila på marken och händerna i famnen. Jag drar ett djupt andetag och känner hur mina tankar flyger iväg. Det är skönt med friska vindar som dansar med mitt hår. Måsar flyger runt, närmare och närmare marken. En liten flicka på maximalt två år, kommer gående med bestämda steg mot en rutschkana några meter ifrån mig. Strax därpå syns hennes ”mormor” till och följer flickan, med ett leende på läpparna. Båda leker de fridfullt och ostört. Bakom kullen till rutschkanan dyker en liten pojke upp. Han ser ut att vara runt åtta till nio år. Till en början tror jag att han har kommit tillsammans med kvinnan och flickan, men märker snart att han går helt ensam runt i parken. Han går med långa steg, huvudet nedåt och piskar sanden med en käpp. I mina ögon ser han ledsen ut. Han sätter sig i en barngunga (som jag får för mig att kommer gå sönder med hans vikt), tar fram sin telefon och börjar svinga några gånger innan han stannar upp och stirrar ner i sin telefon. ”Borde jag gå och hålla honom sällskap?” Är något av det första jag kommer att tänka på. ”Nej, du kom hit för att ta det lugnt. Sluta analysera allt och bara njut av vädret”, fortsätter mina tankar. Det är en så otroligt fin park, men hur mycket klättringsställningar och allt vad man kan tänkas behöva. "Tänk om jag var fem år igen. Vilken plats att vara på!" Så många fina leksaker, så få barn som syns till.

På min vänstra sida ser jag en lite äldre flicka komma fram bakom kullen. Hon har med sig sin mamma (ser det ut som). Mamman hjälper henne upp på ett ”lekblock” som hon ger fart till för att det ska börja snurra runt. Flickan ser nöjd ut och vill att mamman skuffar på mer fart. Två ungdomar kommer cyklandes förbi. De hojtar och ropar åt varandra, ”hoppar upp” med cyklarna på stenar och skrattar tufft. Flickan stirrar skräckslaget på pojkarna och hoppar strax därpå ner från lekblocket. Alla försvinner de snart utom synhåll.

Jag hade bestämt mig för att ta det lugnt i parken. Bara sitta och njuta av fågelkvitter, vinden och ljudet av barnlek. Jag sluter mina ögon och tänker mig bort. Fåtal sekunder senare öppnas mina ögon när en mamma kommer skuttandes med en barnvagn och har en son som går framför. Även han verkar kunna vara två år gammal. Mamman till pojken (som ser ut att vara yngre än mig) håller barnvagnen med ena handen när hon går mot lekplatsen och den andra handen klickar hon vilt på telefonen med. Pojken går ganska snabbt framåt och det dröjer ett bra tag innan mamman ens tar upp blicken från sin telefon och ser vart pojken är på väg. En... kanske två sekunder ser hon på pojken, innan hon fortsätter knapra på telefonen. Pojken tittar mellan varven bakåt och försöker få uppmärksamhet. Mamman verkar varken se eller höra honom.

Kvinnan till den lilla flickan, som hade fått rutscha, spela instrument och klättra i ett litet hus, gick nu vidare till en sandlåda. Flickan var ivrig att visa vad hon kunde forma i sanden. Kvinnan verkade minst lika fascinerad. Kvinnan satte sig även hon nu i sandlådan och började forma ”kakor”. Bilden gav mig ett stort leende på läpparna. ”Du e nog en bra mommo du”, tänkte jag för mig själv.

Den ensamma pojken satt fortfarande och tittade ner på sin telefon medan han gungade. Då och då tittade han runt omkring sig, precis som om han letade efter något. Bara någon minut efteråt kommer en kvinna gåendes mot mitt håll. Hon har fint uppsatt hår, är välsminkad och har på sig träningsbyxor och en fin jacka (som även ser väldigt dyr ut). Hon ropar högt i telefonen, men jag hinner inte uppfatta orden. Hon verkar i alla fall inte glad – snarare frustrerad och stressad. Hon stänger av telefonen, vänder blicken till pojken på gungan och hojtar åt honom något obegripligt. Pojken hoppar genast upp och börjar gå i motsatt riktning från henne. Kvinnan följer efter och nu hör jag hur hon uppmanar pojken på ryska att genast komma till henne. Pojken bara fortsätter gå ifrån henne och verkar inte alls intresserad av att prata med henne. De går en bit längre bort och jag uppfattar inte längre vad de säger till varandra. Pojken visar i alla fall med sina händer att han vill testa lekblocket som flickan och mamman innan hade gjort. Han går fram dit, sätter sig i en av sitsarna och väntar på att få fart. Mamman bara fortsätter höja rösten åt honom och för en kort stund känner jag pojkens frustration. Den friska luften kändes plötsligt mera kylig, fågelkvitter mera som "måsrop" och barnaskratt mera som barnskrik. Jag drog ett sista djupt andetag och avlägsnade mig från lekparken. Hemma är det lugnare.

Här slutar min berättelse. Det är fritt fram att tolka mitt budskap.