Mitt liv som studerande – De ungas välfärd och bemötande

För nästan varje kurs/seminarium jag gått hittills inom utvecklingspsykologi på universitetet (ÅA), får jag efter en föreläsning en stark motivation att vilja förändra världen. Att dela med mig av den information jag fått. Ofta får jag även känslan av att detta är något alla borde ta del av, fram för allt de personer som inte är på plats, snarare än de som är på plats och vill lära sig. Efter dagens seminarium från kl. 9-17, känner jag att denna gång vill och bör jag dela med mig av det vad jag lärt mig under dagen. Jag deltog i två seminarium (båda kostade ifall man inte är t.ex. studerande). Första seminariet handlade om något som kallas LUPPEN, vilket är en ungdomsenkät som nu funnits i 10 år. Idén bakom den är att man vill få reda på hur ungdomar mår och hur delaktiga i samhället de känner sig. Det andra seminariet höll FDUV och det handlade om möjliggörande av möten – alltså hur vi bör bemöta människor i vår omgivning, fram för allt de med utvecklingsstörningar eller funktionshinder. Jag kan säga som så, att ifall jag hade mer tid och ork, skulle jag gå på seminarium varje vecka – men tyvärr hinner man inte lyssna på alla intressanta seminarier, workshoppar, föreläsningar och presentationer. I dag är jag glad att jag valde att delta i båda dessa – trots att jag hamnade att gå lite tidigare från Luppen för att hinna med FDUV:s seminarium.

Jag hade inte tänkt skriva speciellt mycket kring min dag. Detta är i stora drag det jag tog till mig mest och tyckte var mest relevant för alla människor (inte bara för min egen del). Det jag kommer ta upp är alltså en kort sammanfattning – så ni kan ju tänka er hur mycket intressant jag inte tar upp här och nu (i och med att detta sist och slutligen inte blev så kort). Ni som studerar på universitetsnivå förstår säkert vikten av att inte plagiera, samtidigt som en del av materialet även är konfidentiellt till viss del. Därför ska jag försöka referera så gott jag kan, utan att slänga någon under bussen.

Kort om Luppen

En man vid namn Matias Mäkynen började sin presentation med orden ”Yes you can” – vilket jag anser ganska långt sammanfattar det han pratade om. Något som jag ofta påpekar är att jag endast lär mig genom mina misstag. Han hade en punkt där det stod ”Epäonnistuminen on lahja”. (Seminariet gick på både svenska och finska.) Om man då sedan kallar det misslyckande eller inte, så tyckte jag att han lyfte fram en mycket viktig sak – kan man svänga om misslyckandet till något positivt? Den positiva aspekten/positiva tänkandet är något som genomstrålar denna dag och som omgående kommer att tas upp i min berättelse. Under en paneldiskussion tog ungdomar inom politiska områden, upp om hur viktigt det är att lyssna på unga människor. ”Vi är framtiden”, påpekades flertal gånger. Av egen erfarenhet vet jag att många barn och unga genom hela sitt liv känner att vuxna inte lyssnar. Inom motiverande samtal (som i stora drag tangerar det jag kommer ta upp) talar man om att hamna i expertfällan. I det här sammanhanget ser jag det som att många vuxna inte har tid/vill/orkar lyssna på sina barn – ”Jag som förälder vet ju ändå bättre”. I går hade jag en diskussion med en god vän från Brasilien om just ungas delaktighet i samhället. Hen tyckte att vi som bor i Finland är lyckligt lottade som har något som kallas för kommuner, och besvärades av att ungdomar i deras land inte har en lika bra möjlighet att påverka. ”Det är de högre herrarna som bestämmer”. Det slog mig först då att kommun för oss är vardagsmat. Och tyvärr hör man många gånger klagomål om just hur kommunerna fungerar – vad som borde förbättras och att det aldrig händer något. ”Varför ens engagera sig när man ändå inte kan påverka”. Min vän skulle vara mycket tacksam att ens få möjligheten att tillhöra en kommun. Nu diskuterade vi kommun just i detta fall, men många andra liknande tillgångar har vi under senaste tid diskuterat – och jag måste säga att jag lite skäms över hur mycket vi Finländare klagar. Jämfört med många andra jag känner, så har vi nog det sist och slutligen inte så dåligt. Vi är mera på en ”borde-snus-förbjudas-nivå”. Kanske något att fundera över?

Kort om möjliggörande av möten

Sixten Snellman (rektor för Optima) var en av de personer som under kvällens gång talade till oss. Han hade många kloka ord att dela med sig, och jag kunde helt säkert diskutera allt han sa, i år och dagar – men det mest centrala som han tog upp tänker jag nu sammanfatta. Han talade bl.a. om tre bokstäver: L Ö N. L står för Leende, Ö för Ögonkontakt och N för Nickning. Vid ett möte med en person ansåg jag, precis som han, att LÖN är något av det enklaste och viktigaste att tänka på vid ett möte. Ett leende från morgonen smittar ofta av sig. Med ögonkontakt talar han om det första intrycket av en person – det som ofta sitter kvar länge. Sixten påpekade även att ögonen är själens spegel – vilket jag tyckte var klokt sagt. En nickning handlar om bekräftelse (något som jag i många av mina skolarbeten skriver om) – Jag ser dig. Som Sixten även sa, så skulle det inte vara fel att få en lön tidigt från morgon, innan jobbet ens börjat. Det kostar inget, tar inte mycket tid, och så mycket lön du ger, får du kanske även tillbaka, om inte mer. Det kan ni tänka på nästa gång ni möter en person. Ha ett leende på läpparna, ge ögonkontakt (beröring ifall det handlar om t.ex. en blind person) och nicka åt personen. Vilka reaktioner får du? Allt det vad jag nu tar upp är egentligen barn mat och går vid sidan om varje person dagligen – men även enkla saker är enkla att glömma. Sixten talade även om att dela med sig, att bry sig och att våga – ”To care”, ”to share”, ”to dare”. För att sammanfatta kort så menar han att bry sig, bl.a. handlar om öppenhet, tillit och det sunda bondförnuftet. Han berättade vidare om det sunda bondförnuftet – hur det i dagens läge mer eller mindre förtvinas bort. Mång av oss använder det aktivt – det ser man bl.a. inom planeringar av alla de slag. Men vad gör man med en plan (t.ex. utvecklingsplan på en skola) om man inte använder sig av det? Varför har vi en plan och för vem är den menad för? Han nämner ytterligare att planer är något vi borde ha i vår ryggrad och inte bara till pappers. Han berättade även om en person som sa följande (och nu svänger jag lite på orden): ”Inte konstigt att det sunda bondförnuftet har försvunnit i och med att bönder minskar”. Trots att det var mer som ett skämt, tycker jag att det är något värt att fundera kring. Med att dela med sig menar Sixten att vi bör ta i beaktande allas åsikter. Vi har alla individuella egenskaper, olika kunskaper inom olika områden och kompetens av olika grader. Han nämner även det faktum att vi har två öron och en mun. Även om detta är en självklarhet och något man ständigt påminns om, kan det i dagens samhälle vara extra viktigt att stanna upp och tänka efter: lyssnar jag mer än jag pratar? Han talar även om att våga (to dare) och i det sammanhanget tar han upp hur vi bör se möjligheter och bygga på goda sidor. Hur ser det ut när det är som bäst? (Positiv psykologi – inte fokus på problemet). Här berättar han även om hur många som reser ofta vid frågan om hur resan var, tar upp allt det negativa med resan. (Flygbolaget tappade min väska, lång och obekväm flyttning från punkt A till punkt B, för mycket folk och för lite utrymme.) En bild som han visade, fastnade jag verkligen för. Kort och gott var budskapet: att som person utan fungerande ben ta stegen upp till trädtoppen. Att våga fråga, våga be om hjälp – vi klarar oss inte alltid ensam. Det sista jag kommer nämna, som Sixten tog upp, lät såhär:

”Möten tar så mycket energi på dagen, att vi inte orkar möta familjen/vänner till kvällen”

Han ville vända om scenariot till:

”Möten ger så mycket energi på dagen, att vi vill dela med oss av energin vid möte med  familjen/vännerna till kvällen”

Vi hade turen att få träffa en ung erfarenhets talare som hade mycket fint att säga. Kort kan jag t.ex. citera: ”Ett vänligt ord kan göra under” och (lite om citerat) ”Lär ungdomarna att flyga, men låt dem testa sina egna vingar”.

En annan intressant person som presenterade sin historia om att leva som anhörig till en person med en utvecklingsstörning tog upp bl.a. att ”våga fråga”. Många gånger undviker vi personer som vi inte känner oss bekväma kring – att inte veta hur man ska bemöta en person med ett funktionshinder. Hen betonade vikten av att fråga (våga ta steget och fråga det vi inte vet). Hen tog även upp om hur viktigt det är att inkludera alla och fram för allt att fråga personen man vill veta något om (oberoende funktionsstörning) och inte fråga personen som står bredvid. Ett exempel på detta är att istället för att fråga personen med funktionshinder ”Hur gammal är du?” fråga en anhörig som är med. Svaren menade hen att alltid blir det samma: ”Du måste fråga barnet själv”. Där har ni ytterligare en tankeställare.

En annan som presenterade sin kunskap inom området sa något som jag fastnade för:

”Det du tror om mig, som du är åt mig, sådan blir jag.”

Det jag absolut vill poängtera med allt det jag skrivit hittills, kan jag summera som följande: Tekniken går snabbt framåt – attityderna ändras långsamt. (Ser ni problemet?)

Sammanfattningsvis om möten vill jag summera allas svar gällande det viktigaste man bör tänka på:

-          Möten ska innesluta, inte utesluta

-          Ha inte förutfattade meningar

-          Visa öppenhet

-         Se den andres verklighet (empati), bemöt personen på dennes nivå

-          Bekräfta, bekräfta, bekräfta! (LÖN)

Till sist vill jag ännu dela med mig av en låt som på många sätt inkluderar allt det jag i dag tagit upp. Om det är någon låt som är extra värt att lyssna till lyriken, så är det denna:

Lukas Graham - 7 years old: https://www.youtube.com/watch?v=3riiBzOGMMo